KIRUNA RIVS
Varje skoldag under barmarksperioden i högstadiet parkerade jag min cykel på samma plats vid trottoaren mot Bromsgatan utanför Bolagsskolan. Trots att det är tjugonio år sedan jag senast ställde cykeln där har jag i alla år kommit ihåg precis var den stod. Fram till nu. I somras när jag besökte Kiruna var Bolagsskolan borta, liksom min förmåga att föreställa mig min gamla cykelplats trots att gårdsplanen fortfarande fanns kvar. Jag blev inte förvånad. Första gången jag upplevde att jag inte kunde föreställa mig hur något som jag kan se klart i mitt minne såg ut i verkligheten var när jag kom till stan då delar av Ullspiran var jämnad med marken. Den gången fanns husgrunderna kvar.
Kyrkflytten fick mig att tänka att rivningen av stan är ett enda utdraget farväl som aldrig kommer ta slut. Veckan efter flytten av kyrkan meddelade gruvbolaget LKAB det som många av oss anat: att det som återstår av det gamla Kiruna till största del måste rivas och kanske ännu mer efter det. Trots misstankarna träffar faktumet likt en stötvåg från de nattliga sprängningar i gruvan någonstans djupt inuti. Kanske träffar det så djupt för att LKAB efter allt som varit fortfarande friserar sanningen när de påstår att de väntat med beskedet till sista minuten eftersom de menar att de inte känt till omfattningen helt säkert. Historien säger något helt annat. Det räcker med att läsa "Kiruna C med Tuolluvaara - förslag till generalplan 1968" utgiven av Eglers Stadsplanebyrå AB. Förordet avslutas med följande konstaterande:
"Då den reviderade generalplanen hösten 1967 skulle tryckas, meddelade LKAB, att en förut icke känd malmzon hade konstaterats inom området mellan Kirunavaara- och Luossavaaramalmerna. Två väsentliga inslag i planen berörs därav: Norgevägen och Saneringsområde II. Generalplanekommittén beslöt med anledning härav att erforderliga hänsyn härtill skulle tagas - att bearbeta de mera långtgående konsekvenserna för Kiruna C i dess helhet måste överlämnas till en kommande, andra revision."
Man återkommer till denna nya malmzon fler gånger i skrivelsen. Till exempel konstateras att det man kallar Saneringsområde II och som ramas in av Hjalmar Lundbohmsvägen, Järnvägsgatan och Adolf Hedinsvägens dåvarande sträckningar får en begränsad livslängd på ca 40 år. Detta område inkluderar Kirunas gamla centrum som nu till stora delar är rivet samt Ullspiran och järnvägsområdet som började rivas 2015. Det var detta område som LKAB år 2004 meddelade måste avvecklas. Men på sidan 51 i nämnda skrivelse från 1968 kan man läsa följande stycke som avhandlar framtiden för gruvområdena Kirunavaara, Luossavaara och Tuolluvaara:
"Den i januari 1968 meddelade malminfluensen, som i princip utgår från en på stort djup under Luossajärvi belägen malm i förbindelsezonen mellan Luossavaara- och Kirunavaaramalmerna, förutsättes vid nuvarande brytningstakt kunna påverka sjön och stadsbebyggelsen under 2000-talets första årtionden."
Om man kände till redan då att det fanns malm mellan de sedan tidigare kända malmkropparna Kirunavaara och Luossavaara borde LKAB rimligtvis i nästan sextio år förstått att den så kallade deformationslinjen inte skulle stanna vid Adolf Hedinsvägen. Det var sent att informera kommunen och allmänheten år 2004 om hur Kiruna skulle påverkas både av tidigare såväl som framtida brytning. Att presentera rivningar som direkt påverkar sextusen människor och indirekt många tusen fler och som måste ske inom en tioårsperiod och samtidigt påstå att man inte visste säkert... ja, det verkar som om gruvbolaget överskattat kirunabornas tålamod och förståelse.
Och så är vi tillbaka vid det där med vad vi minns och vad vi kan föreställa oss. För mest av allt undrar jag hur den här informationen inte kunnat bli en del av kirunabornas kollektiva minne ända sedan omfattningen på malmförekomsterna stod klara för både LKAB och kommunen. Det var visserligen mörka tider för gruvindustrin och därmed också Kiruna under sjuttiotalet och början på åttiotalet men det var ju också då som man ansåg det nödvändigt att riva området Ön närmast gruvan på grund av rasrisken. Fanns det ingen på kommunen som kunde föreställa sig när gruvbrytningen överlevde krisåren och fortsatte som tidigare att konsekvenserna för Kiruna stad var på allvar? Eller hade den informationen förträngts?
Inom en snar framtid kommer asfaltplanen där jag och många med mig parkerat våra cyklar genom åren också att vara borta. Spelar det någon roll? Jag vet inte. Det enda jag vet är att till och med en liten bit asfalt är en del av vem jag var, vem jag är och den jag kommer bli. Hur länge jag än bor på västkusten kommer jag aldrig bli en västkustbo. Om jag flyttar till Skåne eller Uppland kommer jag aldrig bli en skåning eller upplänning. Jag är en kirunabo även om jag inte bor i staden. Och samtidigt är jag inte det längre. Mitt Kiruna är borta och kommer aldrig någonsin tillbaka. Det är inte bara platser som rivs. Det är identiteter. Och om jag känner som jag gör, hur känns det då inte för de som bor och som vill bo i gruvstaden och som i realtid tvingas se nedmonteringen av sitt hem?
Fotografierna på den här sidan föreställer de delar av Kiruna som inte ingick i den ursprungliga deformationszonen, men som nu ska rivas inom en tioårsperiod. Klicka på bilderna för att se dem i större versioner.
